De utgör drygt tio procent av alla barn, men de glöms ofta bort: Elever med svag teoretisk begåvning, eller ”gråzonsbarnen” som de kommit att kallas i debatten.
– Vi måste våga prata om den här gruppen, vi måste se de här barnens verkliga utmaningar, säger skolpsykologen Jenny Vidarsson som skrivit en bok om dem.
Påhl Ruin i Grundskolläraren 260416
Min reflektion: Av en slump valde jag att lyssna på en podd med Jenny Vidarsson (skolpsykolog) dagen innan jag läste den här artikeln och på vår kommuns nätverksträff för specialpedagoger i går så var vi tre specialpedagoger som oberoende av varandra refererade till just Vidarsson och dessutom föreslog en spec.ped att vi skulle se om vi kan få åka och lyssna på en föreläsning i höst tillsammans, så helt plötsligt har jag hört namnet Jenny Vidarsson jättemånga gånger på kort tid.
Det som är mest intressant med just den här artikeln är att kunskapen på ett lättläst och tillgängligt sätt kommer ner till golvet, att yrkesverksamma pedagoger ges möjlighet att ta del av och bli intresserad av Jennys forskning. Vi som jobbar med anpassningar vet hur det är att leta lösningar från nuläge till önskat läge, men tänk om det önskade läget inte är tillgängligt, vad gör vi då? Det är lätt hänt att elever får etiketten NPF och så anpassar vi utifrån det, vilket säkert kan vara en förbättring många gånger, men för att nå den här gruppen elever, som finns i denna gråzon, så behövs andra verktyg och andra tankesätt. Vi behöver ställa om och se på ett annat sätt, det önskade läget kanske inte ser ut på samma sätt som vid NPF. Vi måste påminna varandra om den här gruppen elever för den glöms ofta bort. Likt elever med NPF hamnar den ofta i kläm i dagens fyrkantiga skola, men kanske ännu mer eftersom då NPF ändå blivit ganska normaliserat, vilket låg teoretisk begåvning inte blivit. Det finns en okunskap, ett stigma och en hel del jobb att göra här, och om jag inte hade snubblat över Vidarsson så kanske jag inte hade tänkt så mycket på det som jag gör just nu, och gråzonsbarnen hade fortfarande legat i ett dunkel för mig. Nu vet jag konkret var jag ska börja när jag ställs inför en sådan utmaning och Vidarssons 5 konkreta tips i artikeln är en tydlig start som egentligen täcker in mycket av arbetet med anpassningar: Stötta istället för att förenkla, använd professionerna som finns tillgängliga, tänk utifrån att eleverna ska lära för livet, bygg starkast relationer till de elever som är mest utmanande att skapa relationer med (det är de som behöver det som allra mest) och gå på djupet, se anledningarna till problemen.
Jag hittade i alla fall ytterligare en bit till min framtida verktygslåda tack vare Vidarsson och artikeln ger en snabb introduktion så att man vet var man kan börja.
