Ibland är liksom bara att hålla i sig. Nu har skolan dragit igång och det blir som att gå från stillastående till rally direkt. Allt som man sköt på när man gick på sommarlov ligger nu snällt kvar och väntar och i år fick vi dessutom mer än 50 fler elever än vi hade räknat med. Ett angenämt problem, men det kräver lite organisering för tvärt emot vad man kan tro så kommer det inte ändlösa resurser med varje ny elev, utan för det mesta så ska man lösa allt inom samma ramar som innan. Lite större klasser, större grupper och som vanligt lite större behov för så har utvecklingen sett ut ett tag och det finns inte så mycket som tyder på att det skulle se annorlunda ut. I år testar vi dock lite nya saker, vi kommer att jobba mycket tydligare med förväntningar och det närvaroarbete vi gjorde i fjol kommer förhoppningsvis rulla vidare så att ettorna faller in i det på ett naturligt sätt. Vi har lärt oss några läxor sedan förra året, men vi verkar även ha glömt några som vi borde haft bättre koll på.
Det är lite speciellt att jobba med elevhälsa och elever, vi testar det vi vet fungerar och sedan letar vi nya sätt och går vi bet även där så får vi prova oss fram helt enkelt. Lite experimenterande vid sidan av den beprövade erfarenheten så att säga.
Nästa vecka drar studierna igång på riktigt även för min del. Jag valde Stockholm tillslut, det kändes rimligare utifrån resväg och kurserna såg intressanta ut. Jag har redan läst en del av kurslitteraturen och har fått flera fina verktyg redan nu, det får bli fler inlägg om dem lite längre fram. Just nu måste jag hitta fotfästet bara för det är ganska mycket som ska ordnad för att eleverna ska få en bra start, det är redan massor av EHM inbokade och jag har ÅP:n på kö trots att schemat knappt hunnit fastna på pappret. Gamla kartläggningar ska slutföras och nya påbörjas och någonstans här måste jag lära mig att jag aldrig kommer att komma till botten av listan, utan jag måste hitta ett lugn i att jag kommer framåt även om det tar lite tid. Det måste finnas en hållbarhet i arbetet helt enkelt. Jag tror jag kommer att hitta balansen för det känns tillräckligt viktigt. Jag känner mig viktig och då är det bäst att jag ser till att hålla, både ihop, hålla i och hålla ut 🙂
