Ja, det är väl en väldigt bra fråga. Jag tror att allt på något vis hängde ihop fast jag inte såg det från början. Jag började med en magister i biologi inom naturresursprogrammet vid SLU. Vi varvade teori och praktik, borrade myrkärnor i dalarna och inventerade skorpioner i Tanzania. Det var verkligen en utbildning som hade allt, precis innan man kom på att allt skulle kostnadseffektiviseras. På den tiden när undervisning faktiskt fick kosta pengar och lärare kunde slå sina kloka huvuden ihop och planera fantastiska fältstudier som verkligen kunde väcka intresset hos studenterna. Vi fick träffa massor av intressanta föreläsare under utbildningen, allt från gästforskare med hela världen som arbetsplats till myndighetspersoner som mest såg nervösa ut över att ha lämnat skrivbordets trygga hamn. När det var dags för examensarbete hade jag landat i en slutsats: Det fanns massor av kunskap på ena sidan och massor av okunskap på den andra. Problemet var bara att de två sidorna inte riktigt kunde prata med varandra. 

Jag funderade mycket över det under utbildningen, om varför det kunde vara så svårt att få människor att göra kloka och medvetna val och förändringar. All kunskap fanns ju, det var bara det att den inte var på rätt ”språk”. Jag valde att göra mitt examensarbete om kommunikation i naturvårdsärenden mellan myndigheter och privatpersoner, något som alltid legat mig varmt om hjärtat. Är man uppvuxen på ett småskaligt jord- och skogsbruk med tankar och funderingar kring naturvård och ekologi så kan man ibland känna sig lite utanför. Om man dessutom bor i den norra delen av landet och tycker att vargen nog borde få finnas den med, ja då kan man bli väldigt ensam ibland. Man får liksom välja sina samtalsämnen eller vässa sina argument. (Jag valde det senare för övrigt.). I alla fall så fastnade jag för ett särskilt fall i mitt arbete, det handlade om en privatperson som skött skogen på ett helt fantastiskt sätt utifrån ett ekologiskt perspektiv, men som ändå blev helt överkörd av myndigheter. Samma myndigheter som egentligen ville precis samma sak, men som inte kunde göra sig förstådda och som inte hade intresse i att lyssna. Här vaknade mitt nästa stora intresse, kommunikation. Hur kan det bli så mycket fel när människor ändå vill samma sak? 

Jag läste vidare för att få fler verktyg, ett års studier i medie- och kommunikationsvetenskap blev det, följt av journalistik för akademiker. Jag insåg nämligen att de verktyg jag hade samlat på mig ändå inte räckte för att nå ut så jag bytte Uppsala mot Sundsvall och innan jag läst färdigt utbildningen så hade jag jobb på en lokal nyhetstidning. Här öppnade sig en ny värld för mig. Människor läste det jag skrev och de tyckte om det. Jag kunde lyssna på vad t.ex en myndighetsperson ville säga och så kunde jag återberätta det så att budskapet gick fram. Att skräddarsy innehållet utifrån den målgrupp jag hade i andra änden var en fantastiskt rolig utmaning och jag jobbade på flera olika tidningar innan jag fick en fråga som tog mig in i klassrummet. Att undervisa på Slottegymnasiet. Jag bestämde mig för att prova och tur var väl det, för om journalistiken var rolig så var ju lärarrollen ännu roligare. Aldrig hade det väl varit så viktigt att själv vara påläst och att hitta precis rätt form för att gruppen med elever skulle ta till sig det jag ville. Hur lär man bäst ut kunskap om ekosystemtjänster till en klass djurvårdare ena dagen och en Industriklass nästa? Samma faktainnehåll men väldigt olika sätt att förmedla det på. Vilken känsla när man ser den där blicken, ”aha, är det så det hänger ihop?”. När man ställs inför utmaningen att göra något intressant och relevant av något så komplicerat (och ganska tråkigt) som proteinsyntesen? Här blev jag fast. Jag läste till gymnasielärare och fick efter några år olika försteläraruppdrag. Jag insåg att jag hade som allra roligast när jag verkligen fick vända och vrida på min undervisning, när både min egen och elevernas utveckling verkligen hamnade i fokus så när det dök upp en möjlighet att prova på rollen som specialpedagog så tog jag den och det har jag inte ångrat. Tack vare en brokig men gedigen kunskapsbas i kombination med SPSM:s grundutbildningar så har verktygen räckt till så här långt, men till hösten hägrar vidareutbildning till specialpedagog och då har jag nog hittat hem skulle jag tro. Då har jag knutit ihop alla mina delar och får använda dem på allra bästa sätt. Den här hemsidan och den här bloggen blir mitt sätt att bjuda in till den här delen av resan. Välkommen att hänga med om du har lust!